Och de såg att de var nakna : om skam och beskydd

Skam vet alla vad det är. Varje gång vi befunnit oss på fel plats vid fel tidpunkt, blivit iakttagna då vi trott oss vara ensamma, brutit en social kod, svikit någon, har vi kommit i kontakt med denna sammansatta känsla av utsatthet, häm­ning, jagförlust. I de skandinaviska samtidslitteraturerna har skammen blivit ett allt vanligare tema; och parallellt har skamlösheten som litterär hållning kommit att uppfattas som en emancipatorisk strategi. I Och de såg att de var nakna tar sig den norska kritikern och fotografen Kari Løvaas an fenomenet: i bokens fjorton kapitel läser hon bland andra Hanne Ørstavik, Kristian Lundberg, Dag Solstad, Karl Ove Knaus­gård och Marja-Liisa Vartio. Med utgångspunkt i den personliga erfarenheten, och i dialog med filosofer och diktare som Celan, Weill, Lévinas, Sartre och Agamben, närmar hon sig tematiken utifrån tanken att skammen kanske ändå inte bara är en hämsko, utan också rymmer kunskaper, nödvändiga att bärga. Den är ett existentiellt och mellanmänskligt grundvillkor, ett slags sensibilitet, där vår förmåga att uppfatta och tolka den andre synliggörs ? eller kommer på skam. Den är en förmåga som i sin tur är oupplöslig med ett annat etiskt grundvillkor: tilliten.