I Straffansvar vid atypiska sinnestillstånd undersöks de straffrättsliga förutsättningarna för skuld i fall där gärningspersonen har ett atypiskt sinnestillstånd, såsom en allvarlig psykisk störning eller en tillfällig sinnesförvirring. I de flesta straffsystem gäller särskilda regler som undantar eller ursäktar personer som på grund av till exempel en psykos har saknat förmåga att förstå eller kontrollera sitt handlande. Sådana undantagsregler anses uppfylla ett grundläggande krav på rättvisa i en modern rättsstat.
Det svenska straffsystemet utgör dock ett avvikande exempel. Sedan brottsbalken trädde i kraft 1965 saknas ett krav på ansvarsförmåga, eller tillräknelighet, som förutsättning för straffansvar. Huvudregeln är att alla har ansvarsförmåga och det finns inga undantag. Brottsbalken innehåller istället regler för särbehandling som möjliggör rättspsykiatrisk vård som påföljd för brott. För att vård- och skyddsåtgärder ska kunna komma till stånd måste dock gärningspersonen dömas för brott, vilket förutsätter skuld. Personen måste ha begått gärningen med uppsåt, det vill säga med ’vett och vilja’.
Avhandlingen behandlar hur skuldkravet konstrueras och tillämpas genom ett samspel mellan rättsliga och rättspsykiatriska bedömningar. Analysen visar på både begreppsliga och praktiska problem med att tillämpa straffrättens ’vanliga’ regler vid atypiska sinnestillstånd. Straffrättsliga föreställningar om normalitet och rationalitet ställer upp ramar för den rättsliga bedömningen som lämnar ett mycket begränsat utrymme för friande domar och som gör prövningen sårbar för hänsyn gällande vårdbehov och samhällsskydd.