I slutet av 1800-talet började Sverige omvandlas till ett industrisamhälle. Fattigdomen var utbredd och uppenbar. En ny statlig försörjningsplikt bestämde att varje arbetsför person skulle försörja sig själv, att föräldrar skulle försörja sina barn och att vuxna barn skulle försörja sina gamla föräldrar. Mödrar tvingades nu ta ett större försörjningsansvar för sina barn, samtidigt som tiggeri blev straffbart och arbetsinrättningar infördes.
Hur bemöttes de fattiga av det etablerade samhället? Hur löstes konflikter om betalningsansvar? Hur påverkades barnen av fattigdomen och fattigvården?
Genom att granska enskilda familjers öden fattigvårdens regelverk, organisation och tillämpning synliggörs hur moral och skuld var en del av samhällets inställning till de fattiga. De ansågs i stor utsträckning själva bära ansvaret för sina levnadsförhållanden. Historien visar att det är angeläget att fattiga föräldrar inte skuldbeläggs för förhållanden de inte kan påverka.
Kerstin Holmlund är professor emerita i pedagogik, Umeå universitet.